Mjällbyvänner,

Hoppas ni har det bra ute i höstmörkret, det har jag det i alla fall. För första gången på länge vågar jag hoppas. Hoppas på att hösten ska avslutas med ett Mjällby AIF som seriesegrare i Division 1 Södra. Efter tre år i skiten, ja vi får kalla det så, vågar jag äntligen tro på att Mjällby är ett Superettanlag nästkommande år.

Jag, och säkert många andra, har under dessa tre år som har passerat lärt sig att aldrig ta något för givet, fotboll svänger snabbt. För fyra år sedan var vi ett Allsvenskt lag, och för bara knappt två år sedan hängde hela föreningens existens på en skör tråd. Matchen borta mot Prespa Birlik 2016 tar jag med mig som mitt starkaste minne under denna tid. Att på förhand åka ner till Malmö, med förutsättningen att Mjällby eventuellt kunde degraderas för tredje året i följd (och allt vad det hade inneburit), rörde till så många olika känslor på samma gång. Aldrig någonsin har en match haft så stor betydelse, åtminstone i modern tid. Vi klarade det, vi överlevde.

2017 fick sedan ett starkt lyft, det började bli kul med fotboll igen. Vi ställde upp med ett bra lag på plan och var ett av de favorittippade lagen. På Vallen var det bara seriesegrarna Landskrona som lyckades besegra oss, och hoppet om seriesegern levde in i sista matchen. De flesta räknade dock med att kvalplatsen skulle bli den vi fick nöja oss med, vilket också blev fallet. Bussresan hem från Ljungskile den mörka novemberkvällen var relativt lugn, alla följde ivrigt de pågående Superettanmatcherna som skulle avgöra vilka som skulle ställa upp på andra sidan planhalvan i ett dubbelmöte om den sista platsen i den högre divisionen. Det blev Örgryte, igen.

Återigen, likt första kvalmötet mot ÖIS 2015, gör vi en bra förstamatch i dubbelmötet. Vinst på Strandvallen, och i returen på Ullevi tar vi ledningen innan halvtid. 45 minuter från avancemang och på läktaren hördes ”Vi ska tillbaka” över Göteborg. Bengan, som var en nära vän och en enormt uppskattad läktarprofil, hade trotsat sin cancersjuka och åkt med oss i bussen upp för att se sin sista match. Han satt på sittplatsläktaren tillsammans med sin son, iklädd sin vackra, gulsvarta halsduk. Det fanns ingen annan som jag önskade ett avancemang som Bengan. Men, matchen vände, Örgryte vann, allt föll ihop och vi var tillbaka på ruta ett igen. Tyngsta Mjällbydagen under min tid? Antagligen.

I år har oturen äntligen vänt. Klumpen i halsgropen är borta. Om någon någonsin frågar mig om all tid man lägger ner är värt det, om det verkligen är rimligt att se 81/84 matcher på plats i en Division utan något vidare roligt motstånd, supportrar eller ibland ens en läktare. Svaret kommer då alltid att vara ett självklart ja.

Mardrömmen är över. I helgen har vi matchboll 1/5 att dunka in för ett avancemang till elitfotbollen igen. På söndag samlas vi för vår förening, som vi följt i den värsta av stormar, och sjunger fram Mjällby till Superettan.

För föreningen, för oss, för Bengan.

VI SKA TILLBAKA!

Er ordförande,
David Berggren